tisdag 1 maj 2018

Jag kan fortfarande känna doften

Jag funderar på om kärleken är stark nog.
Stark nog för livet.

Jag sitter fast.
Men jag känner mig levande ändå.
Jag må ha en rastlös själ som vill ha mycket.
Jag må ha en rastlös själ men den är vacker.



Jag får höra från en vän att människan är som lyckligast mellan åldern 65-78. Jag skakar på huvudet. Det må vara så men jag tänker inte vara den.
Jag tänker hitta dit innan.
Jag vill inte vänta mer, det är alltså så att man inte blir lycklig förrän man slutat jobba i princip.. men det kan inte vara det som är lycka?




Jag berättar om mina tankar en dag vid havet, om jag inte vill ha så mycket så behöver jag inte heller jobba så mycket säger jag.
De nickar.
Mest av allt vill jag bara vara. Gärna nära havet, träna, andas och umgås med mina barn och de jag älskar.
Jag vill inte åka stora dyra bilar till och från jobbet. Inte heller vill jag ha den dyraste tv:n på väggen som jag aldrig vill titta på ändå.
Jag vill inte ha bälten eller skor bara för att de är just dyra eller anses vara extra fina.
Jag vill ha det som känns liksom.

Och jag vill kunna göra onödiga saker.
Som att bara surfa en hel dag eller springa i skogen varje morgon.
Det är lite som tavlor på väggarna - den är onödig men känns fin inuti.
Att hänga upp en tavla på väggen har ju liksom ingen funktion men det känns bra.
Lite så vill jag leva.
Jag må längta efter onödiga saker men de känns bra.

Livet va,
Jag är på väg.



lördag 14 april 2018

Vår

När klockan slår 7 ligger jag redan vaken i sängen.
Mellan väggen och rullgardinen skiner solen in.
Hela rummet glittrar försiktigt i guld och jag vet att det blir en bra dag idag.


När mår du på det bästa sätt? frågar min syster mig när vi pratar en dag.
När mår du som bäst?
Jag funderar länge och kommer på till slut, att så mycket av den jag är står som förfogande till dem jag älskar.
Så pass att jag ibland, ganska ofta glömmer bort mig själv.

Jag vet inte svarar jag, men det finns platser och människor som gör karusellen inuti vackrare och får den att snurra lite saktare svarar jag.
Det finns de som får mig att vilja bara vara.
Det finns platser som lugnar mig och människor som får mig att sova gott.

Då är det där du ska vara svarar hon.
Med dem som får dig att känna så.


Och ja jag vet det ju egentligen.
Vad kroppen saknar och själen vill.
Men allt är inte så lätt ändå.
Mycket är faktiskt ganska svårt.
Men vackert.
Och vackert kan vara galet, kan vara magiskt och ibland frustrerande.
Men vackert är vackert och där vill jag vara.


Hela helgen är planerad efter en dotter som snart känns sm en kvinnlig vän.
Vi ska ordna med körkortstillstånd och vi ska njuta av solen.
För våren är här nu.
Och den om nåt är vacker.
Så, så vacker.


tisdag 27 mars 2018

Ta dina andetag nu

Klockan går för fort men så sakta ändå.
Jag försöker stanna upp, försöker skynda på.
Allt på samma gång.


Andas säger jag till mig själv.
Och andas gör jag ju, men andetagen är svåra att få ner och jag funderar på om det är nu det brister.

Alla människor har en bristningsgräns säger en kvinna till mig en eftermiddag på en bro i motljus.
Jag kisar och nickar och när vi fortsätter gå rinner tre snabba tårar för min högra kind.
Hon ser dem inte men jag känner dem.


Ibland kanske jag borde släppa allt tänker jag.
Jag behöver inte bära andras frågor eller svara andras svar.
Jag har fullt upp med mig.

Ett medium ringer mig på bokad tid en sen kväll i Mars.
Du måste sluta oroa dig nu säger hon till mig.
Du vet det egentligen,du vet att du är värd allt det som finns här för dig.
Men du måste leva som det, FÖR det.
För du är värd det.
Skriv ner en snäll sak om dig själv varje kväll för att lyfta dig själv.

Sätt dig själv i första rummet.
Jag försöker lyssna, försöker lära mig. Ta in.
Mallen du lever i är inte skapad för dig, du har skapat den åt andra på det som du förväntat av dig själv.
Inte det du vill.
Inte det du behöver.


Det finns en liten flicka i dig med.
Hon måste bryta loss, våga ta hand om dig själv nu.
Du behöver inte leva upp till de vuxna som fanns så, de hade fel.
Du hade rätt.

Hon berättar så mycket jag vet men inte vågar säga högt.
Jag nickar och ibland faller de igen.
Tårarna.
De faller och faller och mitt emellan dem försöker jag andas.

Djupt.


måndag 22 januari 2018

Som att längta efter ett regn mitt i solskenet

En droppe i havet, en förändring i vädret.
Jag ber om ett tecken som hjälper mig framåt.
Jag vill inte tappa bort mer tid, eller hitta mig själv trasig på fel plats.


Så jag ser framåt nu, skapar tid och plats för mig.
För den lilla flickan och den vuxna kvinnan.
Jag väljer ärligheten och härligheten, i alla former.
Jag vill inte längre gömma mig bakom det jag lärde mig vara.
Jag vill inte längre låtsas för en värld som inte är min.
Jag vill leva fullt och fantastiskt.
NU.


Så jag säger allt högt nu så alla hör.
Jag finns på riktigt, det jag känner är mina känslor och de är ärligt härliga.
Livet är mitt att leva.
På riktigt och på fullaste allvar.
Hur härligt allt är ser bara vi som vill se det.

torsdag 11 januari 2018

Like a wind from the desert

Du är klok säger han till mig.
Klokare än någon annan jag känner.
Jag ler.


Det känns som jag hittat ett nytt jag som ändå är gammalt.
Jag ler mot honom och lägger huvudet på sned.
Du gör mig glad svarar jag.
Och så skrattar jag försiktigt och säger att det stämmer.
Att jag är klok.
Klok som en bok.



Jag spenderar dagarna med att träna, promenera och dricka på tok för många koppar kaffe. Jag äter gröt till både lunch och middag för jag vill och kan.

En vacker dag blåser jag förbi det här.
Som det skulle komma en frisk vind i Sahara.
En vacker dag är jag så jäkla stark igen och inte bara klok.
Jag känner det är på väg.
Allt.
Livet.



onsdag 13 december 2017

Me and them blue eyes

Jag försöker se nu.
Med öppet hjärta och öppna ögon.
På livet.
På mig.
På riktigt.


Jag andas långa andetag och säger till de som känner mig väl att det är ett måste den här gången.
Ett måste att ta mig igenom det här, att komma leende ut på andra sidan.
Den här gången finns inga undanflykter.
Jag vill leva mitt bästa jag.
Så jag ser.
På riktigt.

onsdag 6 december 2017

Att följa ett hjärta

De är så djupt rotade tankar.
Så djupt trampade stigar, som är våra att ta mig ur, slita mig loss från.

Jag har ett beteende som gynnar andra men ibland skadar mig själv.
Jag är en glad tjej, som är superbra på att vara social, ständigt glad, peppande, jag stöttar och inspirerar, jag hjälper.
Jag lyfter andra och vill ständigt hjälpa till.

Men vad händer då med mig?



Hur tar jag hand om mig själv?
Ja jag tränar, jag går på ansiktsbehandlingar, jag tar hand om barnen, engagerar mig i deras skolor, musiken de gillar och vännerna de har.
Jag köper fina kläder och bakar bröd, piffar i hemmet, köper nyttig mat och bäddar sängen varje dag.
Är jag bra för det?
För mig?


Jag vet att utåt sett är jag en bra tjej.
En glad tjej som är positiv och som kan få nästan vem som helst att skratta.
Jag bjuder på mig själv, jag ser människorna omkring mig och jag ger ständigt komplimanger.
Jag vet att jag är bra för andra.
Jag kan skriva, jag uttrycker mig väl, jag vet att jag inte är ful, jag vet att jag inspirerar andra.
Andra.
Men jag vet det inte själv.

Varför tycker inte jag att jag är fin på riktigt?
Varför tycker inte jag att jag förtjänar det bästa på riktigt?
Varför är jag så tvångsbunden till att slå ner på mig själv?

Jag är uppfostrad att inte vara märkvärdig, jag fick aldrig tro för bra om mig själv.
Och de tankarna, har blivit djupa spår, trasiga sår.. som är svåra att ta sig ur ifrån.


torsdag 9 november 2017

Checkar ut

Jag tar en bil och en väska med mig när jag lämnar huset denna morgon.
Jag tar en paus.
En riktig paus där ingen kan hitta mig.
Jag tänker köra tills jag vill stanna och jag tänker stänga av min mobil.
Det är precis det jag behöver tänker jag.
Precis vad jag behöver.



På vägen hittar jag kanske rätt.
På vägen hittar jag kanske mig.


onsdag 8 november 2017

Stannar kvar

Vem är jag utan detta?
Tiden rinner för fort och jag hittar ingen plats att pausa på.


Vad drömde jag om innan fötterna släppte från marken?
Vad ville jag innan frågeställningen blev för stor?

Ni vet när allt har ett frågetecken och inga svar finns att hitta.
Där är jag.
Där står jag med hjärtat i handen och andas.


En paus i pausen kanske.
Åka långt bort och stänga av telefonen kanske?
Hitta henne.
Hon som bor i mitt inre.

Det vore fint.
Dit längtar jag.

tisdag 31 oktober 2017

Låter tiden vara

Jag hade inga svar.
Så jag slutade skriva tillbaka.
Jag hade skrivit så många olika texter att orden fallit bort.
Orden tog slut och hjärtat slöt sig i min kropp.


Hösten kom som över en natt.
Alla löven faller i min trädgård för en sista gång.
Jag tar de djupa andetagen de säger jag behöver och lovar mig själv att bli bra nu.
Bra för mig.
Inte för dig.

Jag har skrivit så många svar så många gånger att de tagit slut nu.
Orden sipprade ut och bort från mig.
Det står att November är nära och jag låter tiden vara.
Kom du bara.
Kom och slut dig tätt intill.
November.


Jag är inte där jag vill vara men jag är här.
Jag är inte den jag vill vara men jag är nu.
Det blir November om ett andetag och jag är inte rädd.
Jag är beredd.

För livet.



måndag 30 oktober 2017

Nästan ingen vet nåt

Jag tror att det märks nu.
Att min luft sipprat ut.
Att jag vill inte glömma mig.


Nästan ingen vet nåt, nästan inte ens jag.
Ingenting är annorlunda men allt är som förbytt.
Men jag hittar dit till slut tänker jag.
En vacker dag.


Som en storm som svepte in i mitt liv och slog omkull mig.
Som ett ösregn som dränkte mig i varma tårar.
Och i mitten står jag.
Med dyblött hår och andan i halsen.
I mitten står jag.


Jag kommer se allt på håll längre fram.
Kommer ta djupa andetag som känns ända in och veta var jag ska och vad jag vill.
Jag kommer se allt på håll längre fram.
Och hjärtat längtar dit.
Dit där allt är som det ska igen.

Hjärtat längtar dit.

fredag 13 oktober 2017

Djupa andetag


Det kanske inte finns någon som läser här längre, tänker jag för mig själv när jag sätter mig framför datorn en mörk morgon i Oktober.
Det kanske inte är någon som läser här, men det är ok ändå.
För jag behöver skriva.
Det behöver ut.


Jag har något inuti som måste ut nu.
På riktigt.
Jag kan inte andas med magen så hårt hopknuten.
Så något måste ut på riktigt.


När ska jag gå utan att falla, när ska jag skratta utan att gråta.
När ska jag andas utan uppehåll.
Livet kom körandes i 220 knyck och jag hann inte väja undan.


Men jag gör allt jag kan.
För att hitta tillbaka nu.
Hitta ut.
Jag är starkare än jag tror.
Det vet jag på något konstigt sätt ändå.

onsdag 16 augusti 2017

Palma De Mallorca

Sommarlovets sista vecka tog vi flyget till Palma.
Vi gick längs gränder och längs havets salta brus.
Vi åt pasta och pizza, fisk och skaldjur.
Vi skrattade högt och mycket.
Jag sprang vareviga morgon och solen sken från klarblå himmel.

Palma De Mallorca va.
Du var precis vad vi behövde.




Jag längtar redan tillbaka.
Vill inte vardag alls faktiskt.
Inte alls.





fredag 4 augusti 2017

I Julis sista dagar

Jag hann inte allt.
Kanske nästan ingenting.
Men Juli kom och gick.


Jag rördes om och livet snurrade om ett varv eller två inuti.
Jag andades djupt på platser där luften fanns att hitta och jag sov djupt när kroppen klarade av det.



Solen värmde vissa dagar och regnet smattrade på taket de andra.
Jag ringde de finaste av vännerna och jag kramade barnen extra hårt de dagar luften var som tunnast att ta ner.


Jag minns dig med värme trots ett hjärta som satt i min halsgrop.
Jag minns dig med värme.
Juli.



onsdag 26 juli 2017

Som ett andetag under ytan

Jag tar en färja över havet till ett saknat Gotland.
Till en vän jag ser för sällan och en plats som känns i hjärtat.
Som att landa hemma men någon helt annanstans.

Gotland.


Jag tar djupa andetag när jag kommer av färjan, en del av mig vill gråta och den andra biten skrattar högt och tydligt.
Jag är skör.
Men på rätt plats för mig just nu.


Det känns som att tiden stannar upp och hjärtat andas ut.
Jag träffar den här underbara vännen och kramas hårt och länge.
Det är något trasigt inuti men hon läker mig av att bara finnas till.




Och när Fredagen kommer jobbar vi på Kallis, blåser cirka 3 miljoner ballonger och pyntar upp för beachclub - festen vi längtat efter ett år.




Och när Söndagen kommer har vi hunnit med både whiteparty, pinkparty, middagar och dansande nätter - vi har hunnit med att kramas länge, skratta högt, gråta där ingen annan gråter och tala om för varandra - att livet är vingligt ibland men vi gör vad vi kan och duger som vi är.
Så när solen går ner över Gotland den dagen landar ett mjukt lugn i mitt inre och det känns som att ta ett andetag under ytan.

Tack Gotland.
Tack ni.

Jag lever.

Foton av: Ulrica Thuresson

måndag 3 juli 2017

När tiden stannat och rusar på samma gång.

Jag försöker hinna allt.
Allt det ni vet som man "måste" hinna.
Livet i sig, barnen, huset, jobbet, företaget, hundarna, tvätten, trädgården.. ja det som inte går att stoppa eller stanna.
Men tiden liksom rusar och står stilla på samma gång.



Så när jag egentligen vill sitta still i soffan städar jag snabbt.
Jag kastar i en tvätt och jag byter sängkläder i sängarna.
När jag egentligen vill springa 7 kilometer i kvällssol badar jag en hund och planerar en middag i mitt huvud.
När jag senare egentligen vill ta ett bad kör jag och handlar för att fylla upp kylen för barnen.

Och efter jobbet dagen efter kör jag till gymmet och stannar i 2 timmar för att jag behöver det.
När jag nästa dag borde tvätta plattorna på uppfarten tar jag en mil promenad med hundarna och istället för att laga mat beställer vi den.

Det blir så ibland, att ingenting hinns men allt blir bra ändå.
Det blir så när tiden är seg som kola men samtidigt forsande som ett vattenfall på Bali.


Men huset är relativt rent och ikväll ska jag ta det där badet jag längtat efter.



torsdag 22 juni 2017

När jag kommer tillbaka

Jag försvann ett tag.
Kanske mest fysiskt men även mentalt.
Det krävdes för mycket från en kvinna som inte riktigt hann eller orkade med.
Mig.

Jag försöker så gott det går och det går.
Men ibland behöver jag landa, någon helt annanstans.


Som på en strand utanför Floridas kust med ingenting annat än hjärtat som slår i mitt bröst.
Ibland måste jag landa.
Någon helt annanstans men ändå där det känns som hemma.


Där jag känner till gatornas namn och solens vandring under dagen.
Där jag har mina favorit restauranger och där jag vet var stranden är som allra vackrast.
Hemma men långt, långt borta ändå.

Jag landade där.
Och i själen kom lugnet när jag i magen tog ett stort beslut.
Ett nytt kapitel startar här.
Livet tar en vändning och jag tror jag är beredd.